Cockroach Blues Band 28 februari 2015

Set I

I’m A King Bee

Stämningen är god i S:t Claras källare när bandet gungar igång med ett härligt sugande groove. Det känns nästan lite honungsdroppande, som balsam för själen med andra ord. Mats övertygar med Joe Cocker-rörelser light och fyller upp och gestaltar King Bee väl, ingen drönare här inte. Pianisten lyser med sin frånvaro men väl en ung man med en pianoslips, men han kände sig inte hågad att ta plats bakom flygeln. Oneliners står bandets trummis Tor för.
Låten är skriven och inspelad i mars 1957 av Slim Harpo under hans riktiga namn of James Moore.

Walking After Midnight

Skriven av Alan Block och Donn Hecht några år innan den spelades in av Patsy Cline i november 1956 och utgiven i februari 1957.
CBB visar med önskvärd tydlighet vad som gör dem så tunga, det stadiga och stabila svänget. Sliden är tårdrypande. Tor på cymbalen: ”Åh så vackert!”. Killen med pianoslipsen vände på sig, han sökte uppenbarligen inte jobbet.

Sitting On Top Of The World

Uffe inleder med övertygande munspel och lägger ribban på en himmelsk höjd.
Som åhörare svävar jag mig högt ovan molnen.
”Kapellmästaren” ropar Tor till någon i orkestern. The one-liner-man. ”Går inte att toppa.” Mats sjunger ”I don’t worry” och då är det bara att sluta ögonen och njuta. ”Riktigt kul har det aldrig varit.”
Fredriks bastoner fångar in mig som lyssnare likt ett spindelnät som utvecklar sig till en hängmatta för en stressad nutidsmänniskas själ i det alltmer tidspressade tjugoförsta århundrandet. Jag känner lugnet. Den höjer också låten långt bortom det celesta, kanske är den på väg ut i rymden nu. Ta fram teleskopet en kväll när månen är i nedan så kanske ni hör den i grannskapet.
Rötterna till denna låt står att söka i 1920-talets USA. Det har lånats och influerats från många håll och kanter. Den nuvarande versionen är skriven av Walter Vinson and Lonnie Chatmon, medlemmar av the Mississippi Sheiks 1930.

Hopplös Blues

Den finns med på Cornelis Vresswijks dubbelalbum ”Poem, ballader och lite blues”, inspelad 1970. Svänget är intakt och mitt i all hopplöshet börjar Tonys fingrar röja över greppbrädan i ett brännande solo.

Yesterday Is Here

Skriven av Kathleen Brennan/Tom Waits och finns med på hans album ”Franks Wild Years” från 1987.
Fredrik inleder och skapar en mylla där bluesen växer sig stor och stark och vidsträckt som ett vajande bomullsfält i vinden. Samspelet mellan Tor och Fredrik är så lyhört att bara det är värt stunden med dessa musikanter. Tor avslutar med ett subtilt cymbalplock. So nice!

Who’s Been Talking

Komponerad av Chester Arthur Burnett a.k.a. Howlin’ Wolf från “The Rockin’ Chair” album. Gunget och gosvänget är bibehållet och Tony med sin svetslåga till gitarr möter Chicagos natt i ett solo som lyfter taket. The roof is about to disappear, do you read me?

Built For Comfort

Ännu en Howlin’ Wolf-dänga från Willie Dixons kreativa och känsliga penna. Året är 1959. CBB spelar denna låt jazzigt som mynnar ut i en gitarrduell mellan Tony och Uffe à la Allman Brothers. Fredriks bas skapar en atmosfär som krattar i manegen för gitarristerna. Och det blir allt tightare, bas och trummor är så uppmärksamma, de reagerar blixtsnabbt, på allt vad som händer i sången och vad gitarrerna ger sig ut på för strövtåg.

My Starter Won’t Get Me Started

“I’m about to lose my mind” sjunger Mats med en sådan övertygelse att jag tror honom trots att han står stabilt och stadigt som en fura vid mikrofonen. Uffe spelar med sitt vänstra ringfinger i en svart tuta efter en malör med en såg, oklart om det var av typen lövsågsmassaker eller något liknande. Det blir lite Django-inspirerat. Tony spelar sagolika fill och solar med Tor som accentuerar och bereder marken på ett sätt som leder till ett crescendo som publiken denna kväll ständigt kommer att ha i åminnelse, något vi vägrar att glömma och ständigt komma ihåg.

Break

”Tio minuters paus, vi ses om en kvart och vi är tillbaka om tjugo minuter.
Nu kan ni snacka lite grann eller leka med mobilerna.”

set II

I Want To Be Loved

Komponerad av Willie Dixon redan 1955. Uffe inleder med ett sobert munspel med mycket sot och svärta och Tony smeker fram ett solo direkt ur ässjan, varmt och rödglödgat. Sången slutar rakt upp och ner, lite oväntat. Tor håller upp trumpinnarna i luften och säger: ”Det här har vi repat in.” Vi tror honom.

Help Me

Uffe med munspelet i turboläge. Varje låt blir ett minidrama med små accenter och spännande rytmiseringar. Tor levererar ett solo som sved i skinnet. Det kom som en blixt från himmel och vi blev mäkta imponerade av intensiteten. Help me är inspelad av den mystiske Sonny Boy Williamson II i Chicago 1963. Låten går att härleda till Booker T and The M.G’s Green Onions från 1962.
”Tingeling” ”Snygg övergång” Tre mässingsklockor hänger i ett snöre från taket. Av någon anledning utspelar sig en munhuggning mellan sångare och trumslagare huruvida dessa klockor skall vara med eller inte. Ett komiskt inslag, en stämningsförhöjare. Och det plingas i klockorna till och från, och nu och då, som det ska, när det är högt i tak.

I Put A Spell On You

Mats sjunger ut sin smärta och Screaming Jay Hawkins log i sin himmel när han nåddes av budskapet och han lät hälsa att ni förvaltar hans arv väl. Tonys solo i denna låt är en skärbrännare som omfamnar , som ville han säga till oss:
I put a spell on you.
Screaming Jay Hawkins hade egentligen tänkt sig detta som en bluesballad men producenten bjöd på en massa krubb och dricka och alla blev präktigt rökiga och ingen kom ihåg något av själva inspelningen. Den gjordes för övrigt 1956. Senare föreslog Alan Freed, en DJ som redan 1951 myntade begreppet Rock n’ Roll, att han skulle uppträda på scenen och komma ut ur en kista insvept i rök och dimma. SJH har även framfört den med dödskallar för att skrämmas och göra ett outplånligt uttryck på sina åskådare. Han var banbrytare och har naturligtvis fått många efterföljare.

How Many More Years

Tor vispar sig igenom den och får den att gunga som en bluescalypso. Det är bara oljefaten som saknas, men, nej. Sen kommer breaket och Tor tar fram stockarna och det blir rock n’ roll, full spead ahead.
Skriven och inspelad av Howlin’ Wolf 1951 i studion som sedermera skulle förvandlas till Sun Studios. Låten är för övrigt producerad av Sam Phillips och på piano kan Ike Turner höras. One More For The Road
Magiskt sug och ett subtilt rubato! Käre läsare! All musik går inte att klä i ord. Mycket måste avnjutas live.

Howling For My Darling

Tor vispar flitigt och vargen i Mats känns nästan som en flock. Werewolves or vampires? was my first thought.

Rolling And Tumbling

Här får vi söka oss tillbaka till 1927 och Cannon’s Jug Stompers. Sättningen är munspel, banjo och gitarr och deras Minglewood blues har ett countrystuk. Melodin går igen i Roll And Tumble Blues 1929 med Hambone Willie Newbern där han sjunger och spelar slide på sin national steel guitar.
S:t Claras källare är nu en kokande gryta av blues. Uffes slide svider i skinnet. Rytmsektionen med Fredrik och Tor reagerar på en nanosekund, det vill säga, de kan förutse vad Mats, Ulf eller Tony kommer att göra och på och framförallt vad som händer, att samspelet blir en njutning i sig och spelet blir än mer inspirerat och raffinerat. Här lyssnar alla till varandra på ett sånt sätt att det går att ta på.

Knock On Wood

Peppar ta i trä. Orginalet skrivet av Eddie Floyd och Steve Cropper 1966 och kompat av Booker T and the M.G’s. Originalinspelningen från 1967. Synd att utrymmet är så begränsat för CBB är ett band som lätt skulle bjuda upp till dans. Det spratt till i många ben.

One Way Out

Står det i min anteckningsbok. Här kommer det av alla så efterlängtade trumsolot. Med stor beslutsamhet och frenesi tar sig Tor an uppgiften och jublet känner ingen gränser. Och där tog orden slut. Nu hade trycket nått autoklavens säkerhetsventil i musikaliska uttryck. Hänförelsen var given och lyckan total.

Noterat av
Janne Nordqvist