Cockroach Blues Band i Big Bens källare den 28 december 2018.

 

         Vad kan vara ett bättre sätt att avrunda en proppmätt julhelg med en kväll på Big Ben med ett spelsuget Cockroach Blues Band? Svaret på den filosofiska frågan lämnar jag därhän, men, för mig är svaret enkelt.

           Förband var Glorybox och de rubricerade sin spelning som ett juljam. De har tagit sitt namn efter en låt av Portishead som heter just Glory Box, som de gör en skön cover av i en Sagan-om-ringen-känsla.

          

           Cockroach Blues Band inledde med Robert Johnson-klassikern Stop breaking down, förstärkta idag med Freddan och Sven, på bas respektive trummor. Stop breaking down skrevs och spelades in av Robert Johnson i Dallas, Texas, i juni, 1937. Vad är det med denna låt som gör den så evigt grön? Den har åldrats med värdighet och den bouquet som det anstår ett utsökt vin och kanske är det för att den förmedlar en trotsig vägran att låta sig nedslås och ge upp? Det är bara att gå vidare i livet hur djävligt det än är. The Rolling Stones gjorde en minnesvärd på albumet Exile on Main Street.

           På denna uppfordrande uppmaning, eller snarare besvärjelse, följer Hopplös blues, en Cornelisklassiker. Förstärkt denna gång av munspelsvirtuosen från förbandet. Även i denna blues är texten väsentlig och kan vi inte alla känna igen oss i den hopplöshet som berättarrösten möter när han ser sig omkring i lägenheten, allt är en enda bedrövlig röra. Tony solar vackert som vore han en balans-konstnär, barfota på taggtråd. Låten avslutas med Hopplös blues flyttar hem till er och Mats pekar distinkt på oss publiken samtidigt som han utslungar den frasen. Och jag tänker osökt; delad sorg är hälften sorg, samtidigt som delad glädje är dubbel glädje. Bluesen är tudelad eftersom spelglädjen smittade av sig.

    Sedan kommer som vanligt ett pärlband av blues på längden och på tvären. Det är som att dricka välljud ur ett ymnighetshorn, en rikedom av infall och ett överflöd av iöronfallande musikaliska infall och upptåg. Standarden för CBB är att någon börjar med ett riff och alla tror att en viss låt skall komma och så blir det inledningen på något helt annat. Det är att låta sig ständigt utsättas för nyhetens behag och det är därför det aldrig blir tråkigt i deras sällskap. De gjuter ständigt nytt liv i gamla slagdängor och evergreens och jag blir lika glad, förvånad och säll varje gång.

   Trummor och bas utgör en stabil och sammanhållande kraft men tillåter ändå en flexibilitet som ger utrymme för utflykter av bandets solister.

   Något som stack ut av de pärlor som spelades var Min trollmoj funkar  uppstod helt plötsligt ett intressant munspelsbattle mellan Jerry och Uffe. Och Mats föll på sin djembe.

   När Uffe sjunger Don’t let the devil ride undrar jag om han varit nere vid crossroads och haft ett samtal med Robert Johnson.  

   Rollin’and tumblin’ är en låt som tillkom på stenkakans tid, 1929, i Atlanta. Då hette den Roll and tumble blues och sjöngs och spelades av Hambone Willie Newbern. Ursprunget går att spåras i tidigare blueslåtar. Jag undrar vad han, den gode Hambone, skulle ha sagt en kväll i slutet av december 2018 om han suttit vid vårt bord och diggat. Han hade säkert valt att kliva upp på scenen och bidragit. Nästan nittio år har förflutit sen han spelade in den, en eon av tid kan det tyckas. Cockroach Blues Band klär den i ny vacker musikaliskt dräkt.         

   Extranumret, Wang dang doodle, får taket att lyfta och det svänger så jag börjar i mitt stilla sinne grunna på hur många musikaliska G jag varit uppe i denna kväll. Jag börja ångra att jag inte utrustade mina byxor med hängslen. 

 

              Hälsar  Janne Nordqvist