Cockroach Blues Band på S:t Clara 20 december 2014

Så var det då dags för en afton med högoktanig blues, rena flygbränslet för själen, alltså, en julkonsert i de blå tonernas kulör. Folk kom från alla håll och restaurangen var full tidigt; jag hade tre långväga vänner, från Mariefred, Enhörna och Vagnhärad hade de åkt. Jag hade gått i god för att de skulle bli belåtna och mycket nöjda. De var med andra ord en afton med högt uppskruvade förväntningar, utöver det vanliga. Efter sedvanlig husmanskost med tillbehör och fruktig öl var vi redo för att ta till oss musiken.
Skulle bandet få samspelet att blanda sig och smälta samman som färgen på en magisk palett dom sen skulle förvandlas till tavlor på utställning, målningar, där de fångar och samtalar med en hänförd betraktare och lyssnare i en aldrig sinande ström av toner och klanger ? Det börjar lovande när Tor, sin vana trogen, under det att han riggar trumsetet, är på gott humör och munhuggs med några ”muppar” som kommer med glada tillrop och ärtkäcka och prutthurtiga kommentarer.

Bandet har en förmåga att beröra och gå på djupet med bluesens alla uttryck utan att hamna i klichéer. Klassiker känns nyskrivna med en doft och en fräschör som välgräddat bröd från huvudstadens mest välrenommerade bluesbageri.
Tor Bengtssons trummor tillsammans med Fredrik ” Freddan” Erikssons bas lägger en jordmån där bluesen kan växa till sig och det är bara att gå ut skörda. Ett radarpar är denna rytmsektion.

Tonys fingrar rör sig sökande över greppbrädan och förvandlar sin vita strata till en pegas, ett fullblod, på vars vingar han i bluesens tjänst får tonerna att sväva och glöda som smält järn för att sedan droppa ner och göra oss musikaliskt lyckliga. Så vackert är det att tiden står still.
Uffe Arklinds slide och Tonys strata gifter sig alltmer till musikaliska delikatesser. Johan Blidell på piano uppträder under aftonen i vit skjorta och svart slips, och det skapar en högtidlig ton till hans ömsom hårt drivande och ömsom accentuerar den ryggrad lagd av rymtsektionen.
Ovanpå allt detta får vi oss till livs Mats Rosén på sång och koreografi. I Hopplös blues får jag en känsla att han sjunger om denne vilsne själ och gestaltar den som vore det egna misären han ondgör sig över. Mats är en bluessångare helt i klass med Howlin’ Wolf och Muddy Waters.

Publiken ropar till Tor om ett trumsolo och mot slutet av spelningen släpper han lös alla tänkbara rytmer ur sin musikaliska ficka. Efteråt klagar han över imma på glasögonen. Men det skall sägas; att ingen har hört någon tämja skinnen som en flock vilda mustanger, och för att hitta ett mer drivet och taktfastare trumspel får vi ge oss tillbaka till i början på 1950-talet då Gene Krupa var här. Smaka på den!

”One Way Out” avslutar denna blåa afton och jag hoppas att Cockroach Blues Band, detta skållheta bluesband, får en inbjudan att vara med på nästa Crossroad festival. En inbjudan skulle inte förvåna mig, snarare gör mig euforisk.
På vägen dit finns det ett antal festivaler runt om Sverige som folk skulle vallfärda till för att få höra dem, därom är min övertygelse fullständig.

Det som så lätt kunnat stanna vid en flyktig förnimmelse blir till en högst närvarande och påtagligt brinnande fyrverkeri av intensitet och närvaro, en känsla av att nuet är ett tillstånd som varar för evigt. Tänk så det kan bli.
Mitt tack riktas till bandet som ännu en gång lyckliggjort mig musikaliskt.

Janne Nordqvist