Cockroach Blues Band spelar på S:ta Clara 8 november 2014.

En efter en släntrar de in, musikerna i CBB in i det innersta valvet i S:ta Clara. Först på plan är den nye trummisen, Tor Bengtsson, som riggar sina kaggar, pedaler och cymbaler och munhuggs vänligt med tidiga åhörare. De övriga kuggar in och monterar stativ, mickar upp, stämmer instrument och soundcheckar. En tandbergsbandspelare ställs på flygeln. Någon i publiken undrar varför och hör ordet ”kretskort”, som en förklaring. Låter som en magisk ingrediens. Den skall användas till att köra munspelets signaler genom. Basisten, Fredrik ” Freddan” Eriksson spelar en basgång som inte helt oväntat är sprungen ur Zappas repertoar; Eat That Question från albumet The Grand Wazoo. Han skulle platsa även i Mothers of Invention. Ett spelsuget gäng har likt en knippe solstrålar samlats kring ett förstoringsglas för att skapa ett brännande och drabbande fokus på en förväntansfull publik. Höga förväntningar ligger i luften. Det är alltid svårt att få bord på S:ta Clara när CBB spelar.

Med den nya trummisen Tor, har bandet fått en stabil ryggrad och nu låter det mer Chicago, mer delta och mer Afrika än någonsin förr. Det är så energiskt pådrivande och tillsammans bildar bandet en tät väv av spännande klanger. Musikens lågande blir ännu varmare och hudnära för varje ny låt de tar sig an. Öronen går gärna på upptäcktsfärd i denna blåtonade klangvärld. Gitarristerna, Tony Sandin och Ulf Arklind, stöttar varandra och växeldrar i taggtrådiga solon och spännande riff. Understundom släpper Uffe gitarren och sjunger och blåser blues ur sitt munspel så att även Sonny Terry ler i sin himmel och säger: ”Blow the harmonica, my son”. Basisten, Freddan, får musiken att bölja som en gungande dyning samtidigt som han håller ihop den. Han släpper aldrig taget. Kvällen till ära är bandet förstärkt med en steelgitarrist, Johan “Sotarn” Palmgren, ramar in låtarna med gråtande ackord och vinande toner.

Sångaren Mats Rosén, med sin svarta vegamössa i skinn, närmar sig låtarna med hjärtat och det känns när han sjunger och han koreograferar låtarna med ett vajanade som vore han ute på ett bomullsfält i södern, med blicken i en närvaro samtidigt som den är riktad mot horisonten, somewhere over and yonder. Han har dessutom uppfunnit rytminstrumentet Rice-in-Snuff-box-maraccas. Det kommer att bli en världssuccé, oefterhärmligt i bluessammanhang.

Kvällens setlist består av nytt och gammalt; Help Me, Hopplös Blues, Sitting On Top Of The World, Knock On Wood, Messin’ With The Kid, I Put A Spell On You, One Way Out, Rollin’ and Tumblin’ och några till. En skön blandning och varje låt höjer stämningen och förväntningar som en cliffhanger och alla vill bara höra mer. Vi som hade vett, vilja och förstånd att söka oss ner i detta valv, en disig lördagskväll i huvudstaden, hade gärna suttit ett par timmar till och avnjutit CBB, ute på musikaliska eskapader. Vi ser redan framemot nästa spelning och kanske vi även då får se och höra Johan Blidell på sång och piano, som brukar krydda den anrättningen med stadig rytm, delikata ackord och inpass, samt sång i bästa Memphis Slim-anda.

Ännu en kväll har CBB förgyllt och förhöjt livskänslan på den stockholmska musikscenen för en lycklig skara, med energirik och vederkvickande blues. Jag är helt omtumlad, för vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på, efter att exponerats för denna välspelade, nakna, känsliga, råa och närvarande musik. När jag tumlar ut på Lilla Nygatan, svårt anstruken av eufori, försöker jag förgäves känna skorna mot gatstenen, och jag förstår med en gång inte varför, men inser ganska omedelbart snart att jag befinner mig på moln. Så är det. Alla upplevelser av musikalisk karaktär borde präglas av denna känsla. Musikerna, blues aficionados, har gett allt och jag har varit en tacksam mottagare.

Hälsar

Janne Nordqvist