Konsert med Cockroach blues Band 24 januari 2018

Vi befinner oss mitt inne i oxveckorna. Det är alltså perioden mellan trettonhelgen fram till påsk. Vi kan alltid trösta oss med att vi går mot ljusare tider.
En annan ljuskägla i mörkret är alltid en konsert med Cockroach blues Band,  en upplevelse i sig. Ständigt detta nyhetens behag som möter mig som lyssnare.

Vad är det som driver dessa musiker framåt? Det måste vara det rastlösa sökandet efter det musikaliska uttrycket, och inte att förglömma, den ständigt närvarande spelglädjen och lyhördheten för varandras uttryck. Onsdagens konsert var inget undantag.

Spelet sitter som en fläskläpp, nätet på en kassler eller varför inte en simdräkt, modell haj. Men det här tighta spelet är bara till fördel.

Det är en blandning influenser från såväl San Fransisco-scenen med Electric Flag i spetsen och Chicago med Mike Bloomfield et consortes. Men det blir på deras originellt oefterhärmliga sätt.

Musiken från bandet går in i märg och ben och gör rytmiska avtryck. Spelglädjen, som jag nämnde tidigare, sköljer över oss som publik likt en behaglig bris med lagom dyning och ibland som en vild storm. Berörd, är ordet.

Ett dansant par gick igenom hela sin repertoar av steg som vore de Gene Kelly och Ginger Rogers, dancing in the rain, riktigt snyggt. Samtidigt, närmare scenen, hade vi två vackra damer i go go-dans, extatiskt koreograferad i stunden. Speciellt till Rollin’and tumblin’ blev det vilda rörelser.

Som sagt, det svängde gott denna kväll. Seb på trummor gav ifrån sig, förutom att hålla takt och tempo, små accenter och subtilt lågmälda slag när musiken så krävde det. Oförglömligt är det avslutande trumsolo, i supertungvikt.

Tores bas fungerar som en elastisk armering och ger en stadga till alla låtar. His basic instincts are under control, so to speak. Brynns soulfulla keyboard är en tårpil i full blom speciellt i I put a spell on you. Mats var hela galleriet av uttrycksfulla rörelser blandat med ett städat Joe Cocker-flax. Jag bara väntar när han skall börja en kväll med: Give me a ticket for an airplane och bandet ger sig ut i en halsbrytande The letter.  

Ulfs slide är en ensam coyote ute i någon av Arizonas öknar bland alla kaktusar och skallerormar när inte hans munspel målar en ännu blåare nyans till en blues. Sist, men inte minst, Tonys smakfulla glödande solon och med det där taggtrådiga bettet som skall till i riff och komp.

Dynamiken, mina herrar, är läcker lyx för känsliga öron. Alla instrument framträder så tydligt och bidrar till en smakfull buffet på det väldukade bluesbordet. Varför tror ni vi kommer varje gång? För att njuta av en blues på ert sätt, såklart. Vi kan inte nog uppskatta den. Tack till ljudtekniker Magnus Höglund för hans känsliga öron och fingertoppskänsla med reglagen, high fidelity.

Nu ser vi förväntansfullt framemot februaris spelning.

Vid tangentbordet Janne Nordqvist