Ett sommarnattens leende sprider sig över mitt ansikte som ringarna på vattnet när jag möter Stockholm i ett betagande sent junikvälls ljus efter att ha varit och avnjutit Cockroach blues Band på Big Ben, ännu en gång.
Detta numera legendariska och mytomspunna band överraskar alltid mig med sin musikalitet, rytmiska krumbukter och sin bredd. Denna kväll är inget undantag. Vi får vårt lystmäte väl tillgodosett.
Med extranumret fortfarande ringande i öron upphör jag aldrig att förvånas och överraskas av detta bands mångsidighet och spelglädje. A Taste Of Honey kom som en blixt från klar himmel men kunde aldrig ha varit bättre tajmat. Trummisens vispar rör sig som flitiga och pollenstinna arbetsbin över skinnen.
Visparnas slag är binas glada surr när de landar på flustret medan bandet lirar på. De är i samma värld men ändå inte.
A Taste Of Honey var som nyslungad honung på en nyss gräddad fralla efter en räcka av väl avvägda och smakfullt orkestrerade blues-nummer. Allt är inte blues men blir det på ett ytterst sofistikerat sätt. Can’t Help Falling In Love är en sing-a-long med Mats bakom ratten, förlåt micken, så snyggt.
I flera nummer larmar tre gitarrer som en lovsång till livet: Tony, Joel och Ulf matchar varandra och för ett välsträngat samtal om både futiliteter och djupaste allvar, ibland blir det battle och till och från call-and-response.
Till sin natur är de så olika som gitarrister men just olikheten gör dem så bekväma med situationen. Vad den ene inte gör, gör den andre, så för mig blir lyssnandet en promenad i det landskap de tillsammans skapar. Till detta kommer Brynns klaviatur som vore den en ändlös örtagård han plockar melodier, klanger och harmonier ur i en aldrig sinande ström. Allt detta omfamnar Tore med sin bas och Sven som driver på bakom trumsetet.
Det mesta ryms under deras generösa parasoll: Robert Johnson och Sonny Boy Williamson är ständigt närvarande tillsammans med The Beatles, Cornelis Vreeswijk, Elvis Presley eller Astor Piazzoalla. CbB:s Libertango var en hommage till den gode Astor och han hade säkert plockat upp sin bandoneon om han suttit där med oss, var så säker. Jag ser hur han ler när han hör att de spelar hans komposition.
Jag ser redan fram emot nästa spelning och jag är inte ensam. Vad skall Cockroach blues Band överraska oss med nästa gång? Vi ses i Nynäshamn så blir vi varse.
Hälsar en säll
Janne Nordqvist