Cockroach Blues Band i Big Bens källare den 25 januari 2017.

Ännu en gång övertygar bandet med ett nytt framträdande i Big Bens källare. Det värmer ett hjärta som brinner för bluesen, att alltid kunna luta sig mot detta band i stunder av svår bluesabstinens.

De öppnar med ”Hopplös Blues” och det är ingen överdrift att Mats, sångaren, fångar själen i varje låt och ger den en gestalt, som vore den en självupplevd historia, trovärdigt med andra ord. Ironiskt nog känns den trots titeln en smula hoppfull. Mats ropar efter större arenor, som hela bandet. Mats fyller redan upp Howlin’ Wolfs slitna dojor.

Vad vore inte Torekällberget, tänkte många när de såg det enda dansande par som fick plats på dansgolvet denna kväll.

Ulf med sin slide var Elmore James inkarnerad. Det är känslighet parad med spelglädje och en tonträff som är på nanometern, vältempererat.

Dagen till ära har en ljudtekniker enrollerats, Magnus Höglund, som gör att varje instrument kommer fram och helheten blir utmärkt.

Bas och trummor sitter som nätet på en kassler, det stramar; basen fångar allt i flykten med de sköna gångarna och trummorna kastar upp allt igen som en skicklig jonglör. Växelspelet sitter tajt som en våt keps samtidigt som det är flyktigt lekande lätt.
När ”Maggie’s Farm” inleds tror jag först att vaktparaden är på ingående och sneglar upp mot trappan, men överger den känslan och fram tonar, på min inre biograf, en filmsekvens av Roy Anderssons film En duva satt på en gren och funderade över livet, där Karl XII:s armé rider in på en restaurang.

Många slöt sina ögon denna afton i stor förnöjsamhet och försvann i ljuvliga känslor, samtidigt som det inte var ett enda ben under borden som inte rörde sig i ett medstampande.

Tony intonerar en ångvältstung ”Rollin’ and Tumblin’” och jag tror vi skall ramla av våra stolar. Ulf på sin slide svarar med ett krokodilvasst bett med sliden.

I ”Walking Blues” låter Ulfs munspel som ett fyrradigt dragspel och Tor i seven heaven med ett slow blues solo. Wow.

När bandet kommer till ”My Starter Would´t Get Me Started” far Tonys fingrar fram över greppbrädan i ett solo som vore de hovarna på en mustang i vilt sken över prärien men ändå i full kontroll.

Jag skulle kunna fördjupa mig i varje låts speciella kännetecken, men lämnar åt er föreställningsvärld hur tight och bra det lät.

Ett glädjespidarband är vad de är, det räcker gott så.

Janne Nordqvist