Äntligen, säger jag, som om jag bevakade den ständiga sekreterarens tillkännagivande av Nobelpristagare i litteratur.
Minst lika stort dock, när det nu inte handlade om Nobelpriset utan om Cockroach Blues Band utsläppt på grönbete i novembermörkret i Big Bens spatiösa undervåning.
Ute snöar det.
Stämningen var uppsluppen och hela stället surrade av förväntan. Bandets medlemmar går runt och kramar nära och kära och morsar på utsocknes och långväga gäster.
Maten är vällagad och utgör en utsökt grund för en blueskonsert. Vi rekommenderar med varma vingar fiskgrytan, pepparbiffen och fläskfilén Oscar.
Gitarristerna hänger på sig gurorna, sångaren skotar hem gomseglet och värmer upp stämband och äggmaracasen, basisten och trumslagaren står beredda att spänna ut hängmattan och säkra skyddsnätet, för här skulle det bli åka av. Och åka blev det.
Fotografen mäter ljuset och tar bilder.
-Hej allihopa. Ett bluesriff intoneras. Hopplös Blues kommer igång och spelet sitter tajt som ett bra kådis. De märks att Mats trivs på en scen med svängrum för både kropp och röst. Han äger den.
Sedan avfyrar bandet, som en två timmar lång salut, en räcka bluesklassiker blandat med mindre kända alster i egna arr…. så det blir
En Blues På Vårt Sätt, som de så träffande uttrycker det på sin hemsida.
J.J. Cales Call Me the Breeze var försett med ett Led Zeppelin-riff, How Many More Times. Tor, som ett klädsamt retromods, fyllde år och vi stämde upp i Bellmans gamla slagdänga, Ja Må Han Leva.
Nobelpristagaren, Bob Dylan, dök aldrig upp på Big Ben heller trots en magisk besvärjelse från bandet i Maggie’s Farm.
Det efterlängtade och obligatoriska trumsolot kom till slut och kvällen avslutades med flaggan i topp.
Janne Nordqvist