Cockroach Blues Band på S:t Clara 14 maj 2016.

Så var det då dags för Cockroach Blues Band att ge oss den blues som vi så väl behöver. Trots att det var final i Eurovison Songcontest sökte vi oss till vårt vattenhål, S:t Clara, utan glittetajts och paljetter, för att få vårt lystmäte av blues mättat. Som vi längtat och väntat och våra högt ställda förväntningar överträffades med råge. Varför är jag inte förvånad? som vanligt, borde jag säga. Inga divalater här inte utan bandet börjar fem minuter före utsatt tid. Spelsugna så det känns i luften.

Bandet är en förnyad samling och består av en ny basist, Tore, och ny trummis, Tomas, som rullar ut den röda rytmiska mattan för tre gitarrister; Tony, Tor och Ulf. De är så spelsugna att det måste ha kliat i fingrarna. De kändes som ett kosläpp med ystra fingrar över greppbrädorna. Lägg därtill bandets sångare, Mats, Joplinhes, som känns som hämtad direkt från den amerikanska Södern med valkar i händerna och jord under naglarna och som svettas under den stekande solen.

Bandet bestod oss med tjugotvå blå klassiker i utmärkt tempo, ett flödande och kreativt samspel och en känsla för bluesen som det är få förunnat att äga. Det var bara att luta sig tillbaka och njuta.

De öppnar Set I med Born under a bad sign och där satt de omedelbart en hög nivå.  Den nya rytmsektionen lovar gott.

Yesterday is here där Ulf på slide får vemodet att droppa som bitterljuv honung ur gitarren och vi känner en längtan till gårdagen, för en stund.

Hopplös blues, och jag ser Elmore James i sin himmel njuta av liret. Droskblues rullar på och vi såg kackerlackorna trampa runt i smulorna på S:t Claras golv. Killing floor svänger bra och det känns som om jag sitter på en krog i Chicagos Southside och är en Blues Brother. Häftigt med tre gitarrister och skönt slidesolo av Uffe. Mats kramar alla tänkbara betydelser ur texten. When you got a good friend med bra solo och sköna fills av Tor. Come into my kitchen med en habil Ulf på munspel och ett spännande äggmaraccassolo av Mats. How many more years gav mig en känsla av Six feet under. Svängigt trumintro på Maggie’s farm. Det var som att möra en biff.

Ett riktigt tunggung i Rollin’ and tumblin’. Två tunga gitarrer växeldrar och Uffe kommer med slidefill. Blues när den är som bäst. Trummor och bas skapar en ypperlig jordmån för bluesen att växa som blåeld. Call me the breeze i ett lekfullt arr svämmar över av spelglädje. Countryfills av Tor och då kändes de som vore jag förflyttade till Grand Ole Opry.

Tor, i retromodsfrisyr, stentvättade jeans och blåbågade glasögon, signalerar pausen med de välbekanta orden: ”Vi tar en tio minuters paus, är tillbaka om en kvart och vi syns om tjugo minuter.”

Set II

Get out of my life woman. Tony solar så att det känns som att stå bredvid en vulkan där glödande lava yr omkring och jag måste ducka. Jag är såld. Built for comfort: Tor med en one-liner: “Nu åker vi på riktigt. Nu ska ni få.” Och vi fick. Who’s been talking. Uffes mumspel blir allt blåare och Tonys gitarrsolo sved gott i själen.  One more for the road – mellan hägg och syren klingar magiska flageoletter ljuvt från Ulfs gitarr.  Med sin röst kramar Mats även denna låt på alla tänkbara betydelser. En klangvärld värdig Debussy.

Have mercy a.k.a. Mercy mercy – Spännande ljudbild med tre gitarrer som skapar och trivs ihop och stiger till väders som en varmluftballong.

Free man – Mats sjunger med en förblindande övertygelse och Ulf känns som en inkarnation av Elmore James.

Howling for my darling – Tor igen: “Då åker vi innan ni somnar.” Bas och trummor fungerar lyhört som en studs- eller hängmatta, beroende på vad som skall hända i musiken. Det är en mycket lyssnande rytmsektion. Snyggt och överraskande slut på ylandet.

My starter wouldn’t get started “I’m about to lose my mind” sjunger Mats och jag tror att han menar det. Uffe måste ha haft sin gitarr lutad mot en tårpil dagen innan.

Knock on wood – gosväng med en rytmisk trälåda trakterad av Mats.

Goin’ down – superlativen har sinat, men det svängde här med, som ni säkert förstår. Tonys gitarrsolo är som ett gigantiskt tomtebloss som sprakar loss.

Extranumret

One way out – klockan började nu närma sig 20:00 och det var dags att inför en entusiastisk publik utföra extranumret. Det är där det numera obligatoriska trumsolot skall in. Tomas levererade ett med den äran.

Tack för en minnesvärd kväll.

Hälsar

Janne Nordqvist