Innan konserten hör jag en bekant låt i högtalarna, Stephen Stills For what’s it worth, men kan inte placera artisten. Det visar sig vara The Staple Singers. Maten på Big Ben håller alltid högsta klass och servicen är oklanderligt på toppnivå. Det är åter dags för ett musikaliskt möte med Cockroach Blue Band och jag är där med tre goda vänner. Förväntningarna är som vanligt högt ställda, och det skall visa sig, att dessa förväntningar återigen kommer att överträffas. Bandet är en blandning av en sju ystra kalvar på musikaliskt grönbete som sätter spelglädjen i första rummet och samtidigt är de bästa lyssnare du kan tänka dig. Alla verkar ha bläckfisköron som är på helspänn vad som händer i musiken under spelets gång. Det är som ett gammalt vällagrat vin där varje nyans har sin plats men samtidigt finns det utrymme för överraskningar och alla är med på noterna. De är som en musikalisk organism. När de dessutom låter penseldragen och i koloriten låter en tvärflöjt och en mandolin fördjupa den musikaliska känslan. Oslagbart. Ständigt nya höjder.
Bandets spel påminner om en blandning av Bayeuxtapeten och en målning av Hilma af Klint. Något som är genomtänkt och sammansatt men samtidigt spontant och verkar uppfunnet i stunden. Försök er på det om ni kan. Patinerade riff med ny fräschör som ibland glider omkring som skuggor i natten och förstärker aningar, förnimmelser och känslor. Bara för att nämna ett exempel på uppfinningsrikedomen spelar bandet Howlin’ Wolfs Wang-dang-doodle med frenesi och intensitet inte står originalet efter, för att sen låta den övergå i Rolling Stones Midnight rambler, med ett vibrerande saxofonsolo som skulle släcka törsten hos vilken törstande som helst i en kalifornisk öken.
Tony, bandets ledare och en av gitarristerna, kunde med gott samvete parafrasera John Lennon, efter Helter skelter: ”I’ve got blisters on my fingers.” Detta sjumannaband borde få chansen till en större publik i till exempel På spåret eller något annat Public service-program. Så mycket bättre kan det inte bli.
Hälsar, till bredden fylld av musikaliska intryck
Janne Nordqvist