Cockroach Blue Band 23 februari 2022
Platsen är restaurang Tarantella i Bredäng.
Anledningen till att kamratgänget har samlat är en instundande konsert med bandet som vi följt i vått och torrt, i mer en ett decennium nu. Lite ovant ställe men för ett band som ger allt är alla platser, bra platser.
Tarantella som restaurang betraktat är första klassens överraskning med utsökt vällagad mat. Vi var tre som tog en lyxig förrätt; rikligt med räkor i vitlök och chili med bröd. Och räkorna, generöst många, var så där mumsiga som nästan bara färska räkor, behagligt tuggmotstånd erbjöd de, från en nyss landad fångst, kan smaka. En fullträff. På detta tog vi dessutom en huvudrätt bestående av grädd-stuvad pasta och kyckling. Även det en smaksensation av högsta kaliber och karat. Serveringen var snabb, tillmötesgående och trevlig. Högsta betyg.
Sen kom bandet igång vid pass 20:26, genom att Brynn slog an några inledande ackord och sen rullar äventyret igång. Ulf har värmt upp sin slidegitarr under pandemin, det hörs. Tonerna är hungriga. Bosse Gustafsson, aka Kopp Te, spelar saxofon denna kväll likt en John Coltrane på spaning efter lyriska kryddor. Mats, bandets sångare, känner sig för på sin djembe innan det brakar loss på riktigt.
Stop Breaking Down sitter som en kassler i nät, tajt och rejält åtdragen.
The Thrill Is Gone. Vilken blend, som sänder mig rakt upp i de övre sfärerna. Mats sjunger inte – han gestaltar den. Brynn sprider ackorden och vilar på dem emellanåt som roddarmadammerna vilade på sina åror. Bo på sax spelar saknaden och Tony kramar all världens hjärtesorg ur sin gitarr. Bosses saxofon och Tonys gitarr gifter sig som ett äkta par och Brynn sprider spröda toner ur klaviaturen som en Rosenkavaljer eller en Stravinskij på grönbete.
Bakom trummorna sitter Leon. Och han sitter inte still utan håller ett taktfast grepp om stockarna. Hans spel påminner en smula om
Zappas trummis Chad Wackerman. Njutbart med en enhandsvirvel ständigt till hands, smaksätter han varje låt.
Spelglädjen står högst i kurs denna kväll och det var många yrvakna Bredängsbor som till sin glädje fick se sin kvarterskrog förvandlad till ett mindre musikpalats.
Det här är vad Bredäng och hela Röda linjen behöver, ett bra liveband.
Därefter följer ett listigt arrangerat bluespotpurri bestående av Catfish Blues/Hoochie Coochie Man/Rolling Stone. På dessa stenar växte ingen mossa.
Vilket band kan tolka I Shall Be Released som CbB? Det är vackert samtidigt som det är robust med en självklar pondus. Jag tror på varje ord som kommer från Mats. Bosse målar med konstnärens alla tillbuds penslar, utan syntetborst, bara äkta, sparsmakat, med en i taget.
Pärlbandet av vacker musik fortsatte med The Letter och det kändes som jag hade något oskrivet. Sångernas intensitet och närvaro fram-kallar bilder. Down At The Doctor är att betrakta som en besvärjelse: inga fler pandemier tack.
Avslutningsvis kom två personliga favoriter: Om Jag Vore Arbetslös och Hopplös blues. Båda ömsint dagsaktuella och evergreen på samma gång.
Det är inte många kvällar som liknar denna men jag är tacksam varje gång jag får höra och uppleva Cockroach blue Band.
Tecknar en alltid lika förväntansfull
Janne Nordqvist