Som vanligt, när jag och mina goda vänner styr kosan mot Tarantella för god mat och bra musik, är kropp och själ överfylld av förväntan. Denna kväll var ingen skillnad.
Det går inte att förbise en viss initial polisiär närvaro efter ytterligare en skjutning i Stockholm, dagen innan i Bredäng, men på restaurangen råder friden och lugnet och fokus riktas mot den snart annalkande maten och musiken.
Restaurang Tarantella lyser som en gourmeternas fyrbåk i Bredäng och i Stockholm, skulle jag vilja säga. Det är restaurang med bra stämning och utsökt mat. Att ta en lång omväg hit för att avnjuta deras kulinarier lönar sig. Alla erbjuds en sallad som är ett inbjudande fyrverkeri av färger och mjukar upp smaklökarna inför huvudrätten. Min vana trogen beställer jag in deras kycklingpasta som är matig, mustig och mättande. Till detta drack jag en välkyld och mäktig Ipa. Vi blev rekommenderade entrecoten och en av oss beställde den och den visade sig vara över hövan mör och smakrik. Efterrätten var en varm chokladbit toppad med glass och grädde och nybryggt gott kaffe. Ögonen och magen hade fått sitt. Har du som läser detta aldrig gästat Tarantella kan jag med två varma vingar rekommendera den. Servitrisen Leyany och servitören Dick betjänade oss med den äran.
Nu till musiken. En ny bassist. Pecka, är på plats, och inledningsvis kan jag bara lyfta på hatten och säga: vilken lirare. Smittande spelglädje och lekfullhet kännetecknar kvällens gig, från och med upptakten i den första låten.
Brynns fingrar dansar över tangenterna likt två skräddare som jagar varandra på en skogstjärns ytspänning en varm sommarkväll när livet leker.
Ibland påminner hans spel om Leon Russels i Mad Dogs and Englishmen och i andra stunder som Booker T. Påminner, vill jag betona, för han har en helt egen stil.
Tonys solon når högre än en kinesisk spionballong nånsin gör. De är i sin egen värld men påhittigheten liknar Mike Bloomfields. Detta dessutom med ett återuppstått glissando. När han svävar iväg i solot i The Thrill Is Gone rör det upp en lavaström av känslor hos mig. Det är i sin hetta hudlöst.
Mats har genom åren alltmer mer utvecklats till en uttolkare av andras verk vars röst, har en mognad, en bouquet och en patina, som ett vällagrat vin, Varje ord lyser och betyder något mer än vad det är. Han sjunger till mitt hjärta, vare sig det är på svenska eller engelska. Jag känner mig träffad vare sig det är i The Thrill Is Gone eller Hopplös Blues. Han och bandet är en som en organism, de betonar och förstärker de stavelser som kräver ett eftertryck eller lämnar det att landa i mig som mottagare. 
Leon är rytmsektionens ryggrad. Runt honom spinner bandet sitt pärlband av låtar. Taktfast och med subtila betoningar är det en fröjd att bara lyssna till hans jordnära och sofistikerade spel, med trumstockar eller vispar. Det enkla är alltid det svåra, och det förhöjer karaten.
Ulf på slidegitarr och munspel och en sång tillför bandet en rakbladsvass egg. Ulf och basisten hade ett melodiskt utbyte som fick mig att höja på öronbrynen. I Who´s Been Talking framför han den så bluesigt att vem som än hör honom måste tro detta är självupplevt. 
Sammanfattningsvis var det en minnesvärd kväll med den nya basisten Pecka, som med melodiösa piruetter på greppbrädan, påverkat bandet i en mycket positiv riktning.
Det var, som ni förstår, en kväll följt av ett välklingande musik i spektrats alla färger, av alla de slag. När gruppen avslutar med Can’t Help Falling In Love tror jag att jag sitter på första bänkraden i Ceasar’s Palace i Las Vegas. Känslan var mig nästan övermäktig. Vilken avslutning. Helt omtumlad är jag, efter denna vederkvickande kväll.
Hälsar Janne Nordqvist