På Brunkebergsåsen ligger Observatorielunden som en oas högt över och lång bort från stadens larm och buller. Och efter en grådyster och regnmättad förmiddag spricker allting upp när det vankas musik. Vädergudarna fattade galoppen, blåste bort molnen, målade himlen blå och lät solens alla strålar skapade ett magiskt ljus.
Det är lördagskväll nästan i mitten av juni, i Observatorielundens hjärta, och Himlavalvet öppnade upp sig och förvandlades snabbt till en tummelplats för levande musik. Denna afton ligger caféet i badande solljus med Gunnar Asplunds 24 meter höga rotunda, även kallad cylindern, dess färg ger en behaglig slagskugga.
Där hade riggats en scen med tak inför alla eventualiteters skull. Förmiddagen var, som nämnts gråtrist och regnig. Höga förväntningar som alltid när livescenen är på plats.
Tre band skulle ytterligare förgylla den av solen redan så förgyllda aftonen.
Visst njöt vi av The Owners kavalkad av covers och Den Swänske Argus The Who-inspirerade rock men den verkliga anledningen till att vi hittat parkeringsplats och knatat upp för serpentinvägen var, som de trogna kackerlackor vi är, var Cockroach blue Band. Och – varför är jag inte förvånad? De gjorde sin vana trogen oss över hövan belåtna.
Bandets sättning var intakt, så när som mannen på keyboard, Magnus inhoppare, som efter några takter och ackord in i den första låten, bjöd oss på fett ljud rakt igenom konserten.
Att lyssna och njuta av Cockroach blue Band är inte som att lägga pengar i en jukebox och höra samma låt om och om igen. Styrkan ligger i att jag aldrig vet vad som komma skall, men att det alltid blir bra, det är en garanti så gott som ett adelsmärke och sköld i Riddar-salen. Att alltid låta sig styras av stundens ingivelse är en styrka som det är få förunnat att behärska den. Det är lite Bob Dylan över deras sätt att forma om låtar efter den i stunden rådande känslan. Inget är hugget i sten. Sånt erövras inte i ett lappkast utan det är år av stötande och blötande. Jag kan inte låta bli att iaktta publikens reaktioner under konserten. Ett par med varsin vit pudel i sina knän sitter en bit bort. Pudeln som sitter i husses knä börjar slicka honom i ansikte som om han bad om: jag tycker ljudet är lite högt nu, kan vi inte ta en promenad. Gensvaret blir: Nu skall husse lyssna på musik. Punkt.
Alltid under livekonserter träffar vi på nya trevliga människor vi aldrig sett förut. Under denna konsert var Pia vår nya kamrat som dess-utom, när vi möttes efter evenemanget och hon satt på sin cykel visade det sig att hon hade årets luft i ringarna. Som bekant går cykeln så mycket fortare om man byter luft varje år. Det hade Pia gjort. Jag kan sakna henne fortfarande.
Under den första låten Stop Breaking Down inträffar en gylfmalör. Riktigt vad som hände hann jag inte uppfatta men det väckte en del munterhet både på scenen och bland publiken.
Sedan följer The Thrill Is Gone och hade B.B. King varit där hade han frågat: Can I join you? och vi hade gärna sett och hört honom spela call and response med Tony, som för kvällen var extremt på tå med sina solon. Det slår gnistor om gitarrhalsen och publiken tror att det är nyårsafton mitt i sommaren. Så det kan bli.
Alltid under livekonserter träffar vi på nya trevliga människor vi al-drig sett förut. Under denna konsert var Pia vår nya kamrat som dess-utom, när vi möttes efter evenemanget och hon satt på sin cykel visa- de det sig att hon hade årets luft i ringarna. Som bekant går cykeln så mycket fortare om man byter luft varje år. Det hade Pia gjort. Jag kan sakna henne fortfarande.
Under den första låten Stop Breaking Down inträffar en gylfmalör. Riktigt vad som hände hann jag inte uppfatta men det väckte en del munterhet både på scenen och bland publiken.
Sedan följer The Thrill Is Gone och hade B.B. King varit där hade han frågat: Can I join you? och vi hade gärna sett och hört honom spela call and response med Tony, som för kvällen var extremt på tå med sina solon. Det slår gnistor om gitarrhalsen och publiken tror att det är nyårsafton mitt i sommaren. Så det kan bli.
Leon på trummor går från klarhet till klarhet. Det låter så självklart, men det enkla är det svåra.
Christer med sin sexsträngade bas gjuter ett vibrerande fundament och lyssnar man noga är bara basen en njutning i sig, som en låt i låten.
Ulf med sin slide är aldrig ute på hal is. Men ändå; att höra hans solon är som att försöka vandra på nattgammal is. Det är prövande. Kommer den att hålla? Och det gör den. De toner han frambringar är ömsinta, sköra och vackra och skänker en lyster som ger musiken en behaglig klangbotten.
Cockroach avsluter med Elvis-klassikern Can’t Help Falling In Love och då blir jag lite rosig om kinden med solsken i blick. Mats samspel med publiken är så självklart. Han är i förarsätet och låter så trovärdig vare sig han sjunger om hur hopplöst allt är i Hopplös Blues eller när han skickat ett brev till sin älskade i The Letter. Follow me, lyder uppmaningen, och vi följer och tror på varje ord.
Förnimmelser nedtecknade av Janne Nordqvist