Så hade jag då åter bänkat mig efter ett skrovmål på nachos bland en av många förväntansfulla bluesälskare för att tillsammans få avnjuta Cockroach Blues Band.
Det gamla stationshuset, ritat av arkitekten Ferdinand Boberg och uppfört 1900 – 1901, har genomgått en metamorfos och förvandlats via en kiosk till en trivsam pub med en liten utomhusscen. Finns det hjärterum så finns det ….. Bandet fick plats och gladde oss med besjälad blues och stor underhållning.
Jag har försökt komma hemligheten med detta bands storhet på spåret och utan att analysera för mycket slår mig följande; det handlar om ett förhållningssätt till musiken. Att spela en cover rakt upp och ner är ingen konst men att pietetsfullt förnya bluesklassiker så att det känns igen men ända känns nya är inte alla förunnat att gå iland med.
Att sedan smyga in nummer som överraskar fick många ögonbryn att höjas för att de sedan se dem förvandlas till varma njutande leenden. Cockroach Blues Band gör det med flaggan i topp.
Ta vilken låt ni vill. Det känns som att gå på en konstutställning. En frusen vågrörelse i en akvarell av Anders Zorn, jag känner igen den, men plötsligt frigör sig vågorna och kommer emot mig och svalkar mina sinnen. Så är deras musik.
Sven bakom trummorna, driver på bandet som en kusk med uppspelta hästar med mycket spring i benen,
och tillsammans med Tore på bas
spinner de ett finmaskigt nät som gitarristerna Tony, Joel och Ulf tillsammans med Brynn på keyboard kan klättra upp i och frigöra en massa energi och där – där tronar Mats som med sin röst gestaltar subtila pendelrörelser i såväl euforier som smärtpunkter.
Nynäshamnsbor som passerade och hörde konserten stannade upp och undrade: vad är det som försiggår här och började vagga i takt med musiken. Vi njöt en kväll i juli.
Hälsar
Janne Nordqvist