Cockroach blues Band 8 augusti 2019
Så slog jag mig ner vid ett bord med några vänner på restaurang Rotundan och kände mig inte alls nerslagen utan tvärtom, upplyft. Framför mig en fish and chips, en Landsorts lager och ett band som soundcheckar. Det är dags för konsert med Cockroach blues Band och dagen till ära med en gäst-artist från Sydafrika, Malebo Mothema.
Förväntningarna är stora. Folk kommer och fyller bord med mat och dricka.
Jag tänker på att det är trehundra år sedan ryssarna härjade i omgivningarna. Rotundan ligger på Frejas Holme i Nynäshamn. En gigantisk marina dominerar viken utanför. Hela marinan ligger i ett släpande ljus från den nedgående solen. Och nånstans långt bort skymtar jag en trikolor på en havskryssare och en kvällsbris får en tysk flagga att vagga lojt i aktern på mindre segelbåt. Vid sjutiden är det fortfarande ljust men hotfulla molnbankar ligger på lur men Freja och hennes holme får mig att dra på smilbanden, erotikens och kärlekens gud i vår fornnordiska mytologi, vår egen Venus. Anders Zorn målade henne som en naken kulla.
Vad händer när ett band får växa organiskt? Lyhördheten, känslan och öppenheten växer till sig och blir allt mer intressant och sammansatt. Det finns ingen quick fix utan ett slit och släp och oceaner av tålamod. Resultatet talar för sig själv. En generöst kryddstark blandning som hela tiden överraskar mina öron i styrka och komplexitet. Ibland tar en intensivare hetta överhanden och i andra nummer blir det en lugnare sälta som är lättare att smälta.
Som en diligens rör sig bandet över såväl prärier som öken och terräng som kräver mer av den som driver på. Kusken på denna diligens är Sven. Med sina trumstockar och vispar driver han på bandet och håller ekipaget på rätt köl med en bastant grund förgyllda av accentueringar, kantslag och fills som skapar en rik mylla där musiken gror och växer sig stark och söker sig mot solen.
Tömmarna håller Tore i. Han håller ihop detta förspända sexspann på vägen, alltid lika allvarlig och koncentrerad med en fasthet i sitt inramande och uppmuntrande basspel.
Och där sitter Brynn Settels bakom sitt musikaliska staffli och exponerar sitt musikaliska DNA och målar som en konstnär från sin palett färggranna akvareller med sin keyboard. Som en konstnär använder han både breda eller fina penslar, noggrann med varje nyans och komplementfärg. I hans musikaliska DNA hörs influenser från Booker T, Otis Spann och gospelkonserter. Eller som när dragspelet kommer fram i Ring Of Fire förpassas jag längs Seine och broarna i Paris.
Joel Klein hanterar sin gitarr som en fäktmästare handskas med sin värja eller florett på en pist. Parerar och gör musikaliska utfall med sin gitarr. Han har en hel arsenal av favoritstötar. Det är: en garde och allez, på ett bräde. Skapar stämning, förstärker, bygger upp och exploderar i kaskader av smakfullt och sparsamt sammansatta solon.
Ulf med sin slidegitarr skär toner som vore han en van traktör av de allra finaste av ädelostar. Med varm och varsam kniv skär han upp och serverar dem på gyllene fat. Även de mörkaste av orosmoln gluggar upp och skingrar sig till hans slide. Ibland får gitarren vila och hans sång och munspel förgyller bandets repertoar.
Tony börjar allt mer gå i slow bluesens fotspår. Långa toner som bandetkänsligt följer,
med resonerande blåa tomtebloss följt av en meteoritskur som landar i indigo, himmelskt hav. Gitarren låter lite annorlunda dagen till ära. Jag påminns om det sound Mick Taylor hade när han spelade med John Mayall i Diary Of A Band. Så läckert det låter i Rotundan.
När Mats sjunger Give me a ticket for an aeroplane, tänker jag på hur snabbt tiden går. Då var det vanliga adresserade frankerade brev i kuvert och inget digitalt. I år är det femtio år sedan Woodstock-festivalen ägde rum. Jag kan se Cockroach Blues Band fylla scenen för att fira minnet av denna tilldragelse.
Mats är en värdig arvtagare till Joe Cocker men med ett helt eget i tilltal och timing. Årsringarna har marinerat och gett hans röst en behaglig patina. Varje stavelse han gestaltar övertygar.
Malebo Mothema från Polokvane i Limpopo i Sydafrika är kvällens gästartist. Limpopo är Sydafrikas nordligaste provins. Den gränsar till Botswana i nordväst, Zimbabwe i norr och Moçambique i öster. Huvudstad är Polokwane. Jag närmar mig Malebo i pausen med några frågor. Jag presenterar mig och säger: I’m not going to ask you about your age or the sizes of your shoes. Jag börjar: When did you start to sing? I been singing since I was a baby. Hennes första album kom 2003 och heter Growth in Africa. Och ….. vilken röst. Om jag skall jämföra den med något så är den lite Aretha Franklin / Maria Carey / Whitney Houston. Alla jämförelser blir så patetiska på något sätt för hennes röst har en helt egen timbre. Hon sjunger sin hyllning den afrikanska kvinnan Bomme Ba, en syd-afrikansk blues. Malebo gör en oförglömlig duett med Mats i The thrill is gone, Brynns pumpande orgel skapar en nästan sakral känsla av att vara i katedral. Tony kommer i svepande långa befriande toner. Det smakar gospel lång väg. Och vad passar väl mer än väl denna kväll än att Malebo sjunger Pata Pata, Miriam Makebas megahit från 1967. Malebo axlar Miriam Makebas mantel med den äran. Jubel bryter ut när hon introducerar låten. Pata Pata betyder berör, berör på språket xhosa. Så var det sagt. I When You Got A Friend blir det ett mycket behagligt skönt gungeling när Malebo och Ulf sjunger duett ahaha ahahaha. Joel exploderar i ett gitarrsolo.
Eftersom Cockroach blues Band är så mångsidiga spritter det till i dansande pars ben och på det minimala utrymmet rör sig som mest fem par. De som inte dansar trummar med fingrarna mot borden, stampar takten eller sjunger med.
Konserten börjar närma sig slutet och en duett mellan Malebo och Mats i I Shall Be Released får nog anses vara en av många höjdpunkter denna kväll. Två dansande par omsling-rande förhöjer inramning av denna låt.
Vi är helt befriade från regn men myggorna är otåliga och attackerar oss ständigt i sin jakt på blod men denna kväll bjuder jag på mig själv eftersom fokus ligger på vad som händer på scenen. Skymningen sänker sig långsamt som bara en sensommarkväll i Sverige kan göra. Lampor lyser i många kajutor i marinan. Musiken får folk att strömma till.
Hopplös Blues avslutar giget för nu var det läggdags men den ingav hopp.
Om jag på något sätt skall knyta ihop denna text med några citat om blues väljer jag följande:
”The blues been here since time began
Since the first lyin’ women met the first cheating man.”
Unknown
“Blues is not a dream. Blues is truth.”
Brownie McGhee
Hälsar
Janne Nordqvist