Efter en fullt begriplig och nödvändigt påtvingad levandemusikalisk-avhållsamhet orsakad av ett elakartat virus, stod en konsert i Sjätte Tunnans lokaler med Cockroach blue Band för dörren, den 10 juni, 2021. Skyhöga förväntningar, så klart. Hur skulle det låta? Skulle trumhinnorna, som legat i träda sen november 2019, en helt obegripligt lång tid, klara av decibelen? Aldrig har jag känt mig så förväntansspändJag kunde se på bandet att det kliade i fingrarna. Men det skulle visa sig att alla förväntningar, som vanligt, överträffades. Brynn börjar värma upp bandet med några bluesackord och en efter en stämmer alla in. Här såddes kvällens första frö till en spirande spelglädje som skulle gro och slå ut i full blom ju längre kvällen led.
Det tajta samspelet, som är gruppens adelsmärke, var oan-frätt av detta musikaliska celibat. Svänget känns i märg och ben och framförallt i trumhinnorna och det svänger från det första till det sista ackordet. Tänk att få bli uppfylld av levande musik igen. Vilken lycka. Mitt hjärta sjöng med. Brynn låter som han under uppehållet lagt sig till med lite Oscar Peterson-gung i tangenterna. Tonys gitarrsolon sitter som ett fyrverkeri av svetsloppor. 
Uffes slide är lika rakblads-vass som förut. Brunos distinkta bas klingar fint och håller ihop det hela. Sven håller rytmen med ett stadigt beat och överraskar med en accent här och där som förhöjer njutningen. Mats röst har kvar sin Joe Cocker-patina och med genom-koreograferade rörelser förstärker han sin sång. 
Magnus rattar ljudet med stereofonisk precision.
Som grädde på moset livestremades konserten på Youtube.
Jag ser redan fram emot nästa konsert. Denna postcelibat-konsert slog mig med häpnad. Känslan efteråt var som att ha fått en musikalisk slägga i huvudet, inga blåmärken utan bara sköna klanger som minnen. Tack.
vid gåspennan Janne