Cockroach blue Band konsert på Tarantella 7 maj 2022
I vilken ände skall jag börja? Det är inte alltid lätt att veta. Jag har tagit med mig sju goda vänner som jag utlovat både välsmakande mat och njutbar musik till restaurang Tarantella i Bredäng.
På torget i Bredäng står det en polisbil och några konstaplar ses snacka med folk. Jag tänker: förväntar de sig en anstormning av stället månne?
Det får bli maten till att börja med. Tarantella har ett kök och en serveringspersonal som gör allt för att gästerna skall trivas och som välförtjänt måste ägnas några ord. Till förrätt beställer jag Scampi al Aglio och den är utsökt. Frutti di mare är huvudrätten och den gick inte av för hackor, den heller. Personalen servar hela tiden med mat och dryck och för den vrålhungrige och den tillika törstige är detta rätt ställe.
SPELGLÄDJE – SPELGLÄDJE – SPELGLÄDJE …
Howlin’ Pelle, släng dig i väggen. Du har fått en utmanare av klass. Här kommer Roaring Mats, sångaren i gruppen. Han låter som ett rytande lejon, fylld av pondus och embonpoint, i sin bästa ålder. Röst-en har dessutom en klädsam patina som skänker låtarna en djupare karaktär och han har täckning för sin lejonlika uppenbarelse. Dess-utom har sin djembe centralt placeras och bistår med rytmiska inslag och understundom skakas även en egg shaker.
Sparsmakat, taktfast och effektiv är Leon bakom trummorna. Han är generatorn i detta gäng av garvade musiker. Leon jobbar inte i det tysta. Utan stora gester och åthävor är han motorn som bandet mår outsägligt bra utav.
Till sin hjälp har han Christer på bas. Han håller ihop det hela på ett briljant sätt. Hans bas ger sig tillkänna som mjuka pulserande hjärtslag som känns som omfamningar och skänker varje låt ett mäktigt och tilltalande djup.
Ulf svarar för att dofta eleganta toner med sin slidegitarr. Han bril-jerar även på munspel och ger sig till känna med sin röst i Don’t Let The Devil Ride.
Dagen till ära är bandet förstärkt av Tony Ellis som sitter laddad med sin gitarr i en soffa bakom en av högtalarna och levererar solon som smäktar. Trånande.
Tony Sandin är i toppform idag och leder bandet och skapar gitarr-solon som får oss att titta på varandra och stillsamt sucka av välbehag och undra:
-Vad var det där? Wow.
När bandet spelar The Thrill Is Gone tror jag för en lång stund att tiden har upphört. Jag satt som fångad i musikens magiska garn som lindade in mitt hjärta i känsliga trådar och kramade det ömt. Naturligt-vis är publiken inte omedveten om vad som händer. Det är applåder efter varje solo som levereras av Tony Ellis, Tony Sandin eller Brynn Settels. Här har idén med poetry slam gått över i ett slags melody slam där musikerna triggar varandra till stordåd.
Denna kväll var det sjätte sinnet konstant inkopplat. Det är en sak att spela en låt, en helt annan att gestalta den och gjuta nytt liv så att vi lyssnare tror oss att ha hört den för första gången. Hela denna kväll tillägnas spelglädjen. Den lyser som en röd tråd genom varje låt.
När Brynn släpper loss sina fingrar på grönbete över tangentbordet är det med en lätthet som påminner om en champagnegalopp. Det spritt-er i hans fingrar och de är fulla av spring.
I Hopplös Blues blir det call and response mellan gitarristerna i en till synes ändlös variation på ett grundtema.
Om Jag Vore Arbetslös klingar Leon kantslag så snyggt accentuerat. Det är dynamik med dynamit konserten igenom.
Extranumret är I Shall Be Released och då håller taket nästan på att lyfta.
Efter konserten kommer en dam lite blygt fram till Brynn och ut-trycker sin tacksam för att de spelat Mercury Blues. Det är min favoritlåt, säger hon. Sånt beröm värmer förstås.
På vägen hem stannar ekot kvar av kvällens alla låtar och fortsätter att pulsera inom mig. I’m Going Down – med dubbelsolo av Tony och Tony. Catfish Blues som övergår i Muddy Waters Rolling Stone. Spänningen och strömstyrkan var på topp denna kväll. Vad har jag varit med om?
Svaret på den frågan är, en konsert med Cockroach blue Band, så klart. Jag förbannar bara min bristfälliga planering att jag inte be-vistade spelningen dagen innan på Broder Tuck. Ett sånt misstag gör jag bara en gång och tänker inte upprepa.
Janne Nordqvist